poppysmiic

"Jag såg honom från långt håll. Han var på väg hem, hem till tryggheten som inte fanns. Jag visste att det var så, även om han inte hade sagt något. Det var det som förstörde honom. För varje steg han gick kom han allt närmre sin icke existerande trygghet och dessutom mig. Jag låtsades att jag inte hade märkt honom, men jag kände varenda blick och rörelse bakom mig. Jag rafsade snabbt åt mig alla brev och tidningar som låg i postlådan. Det var extra lite idag, som om brevbäraren visste att jag skulle möta någon. Jag tänkte för mig själv att om ödet finns, så är det nu första gången jag stöter på det. Sedan vände jag mig om, och där stod han."